Våld mot kvinnor och mänskliga rättigheter

moteDiskriminering av och våld mot kvinnor utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Begreppet ”due diligence” innebär att staterna har ansvar och skyldighet att vidta alla erforderliga åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor, oavsett vem förövaren är. Dessutom ska staten tillhandahålla stöd och skydd för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Begreppet ”due diligence” är väl förankrat i folkrätten och flera internationella och regionala deklarationer, konventioner och resolutioner har antagits för att ge kvinnor ett fullvärdigt skydd.

 

Gemensamt för dessa, utöver kravet att staten ska avhålla sig från att utsätta kvinnor för våld, är att staten också är skyldig att vidta positiva åtgärder för att skydda kvinnor och förhindra att de utsätts för våld, oavsett om våldsbrotten sker i den så kallade offentliga eller privata sfären. Våld mot kvinnor får under inga omständigheter tolereras från statens sida. Mäns våld mot kvinnor är således inte en privat angelägenhet, även om förövaren är en privatperson, utan utgör en angelägenhet för det allmänna.

Sverige har ratificerat eller anslutit sig till samtliga konventioner och protokoll som nämns här:

 

w        Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) (1979)

w        Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor (1993)

w        FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948)

w        Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966)

w        Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966)

w        Handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens 1995

w        Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984)

w        Konventionen om barnets rättigheter (1989)

w        Internationella brottsmålsdomstolens stadga (1998)

w        Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (1950)

w        Europarådets ministerkommitté Rec (2002)5


Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW (1979)

Trots att kvinnors lika fri- och rättigheter stadgas i olika människorättsinstrument av tidigt datum, såg man inom FN att diskrimineringen av kvinnor var mycket utbredd och omfattande, varför generalförsamlingen i december 1979 antog den juridiskt bindande Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad Kvinnokonventionen eller CEDAW. Könsrelaterat våld tas dock inte uttryckligen upp i konventionen. Ett tilläggsprotokoll till Kvinnokonventionen antogs år 1999 som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till den kommitté som övervakar staternas efterlevnad av CEDAW-konventionen. Protokollet ger också CEDAW-kommittén en möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen.

 

Artikel 2

Konventionsstaterna fördömer diskriminering av kvinnor i alla dess former, är eniga om att på lämpligt sätt och utan dröjsmål inrikta sin politik på att avskaffa diskriminering av kvinnor och åtar sig i detta syfte att

a)       införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor i sina nationella grundlagar eller andra lämpliga författningar, om så inte redan skett, och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel;

b)       vidta lämpliga lagstiftnings och andra åtgärder, vid behov innefattande påföljder, som förbjuder all diskriminering av kvinnor;

c)       skapa rättsligt skydd för kvinnors rättigheter på samma grunder som för män och att genom behöriga nationella domstolar och andra offentliga institutioner säkerställa ett effektivt skydd för kvinnor mot varje diskriminerande handling;

d)       avstå från varje diskriminerande handling eller förfarande mot kvinnor och säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i överensstämmelse med denna skyldighet;

e)       vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida;

f)        vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor;

g)       upphäva alla nationella straffbestämmelser som innebär diskriminering av kvinnor.

 

Artikel 3

Konventionsstaterna skall på alla områden, och särskilt på de politiska, sociala, ekonomiska och kulturella områdena, vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnorna och därmed garantera dem utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på grundval av jämställdhet med männen.

 

Artikel 5

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att:

a)      ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att därmed avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor;

b)      säkerställa att familjeutbildningen bibringar en riktig uppfattning om moderskapet såsom social funktion och erkänner att män och kvinnor har ett gemensamt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling, varvid barnens bästa alltid skall komma i första hand.

 

Artikel 24

Konventionsstaterna åtar sig att vidta alla nödvändiga åtgärder på nationell nivå för att uppnå det fulla förverkligandet av de i denna konvention erkända rättigheterna.

 

CEDAW-kommitténs generella rekommendation nr 19: Våld mot kvinnor (1992)

Det finns ingen artikel i CEDAW som förbjuder våld mot kvinnor i allmänhet eller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Den kommitté som inom ramen för FN har till uppgift att granska staternas efterlevnad av konventionen betonade dock i sin generella rekommendation nr 19 från år 1992 att ”könsrelaterat våld är en form av diskriminering som allvarligt inskränker på kvinnors möjligheter att komma i åtnjutande av rättigheter och friheter på jämlik basis med män”. Enligt CEDAW-kommitténs tolkning av konventionen är alltså staterna skyldiga att motverka könsrelaterat våld. Kommitténs rekommendationer är inte juridiskt bindande, men genom att en stat väljer att följa rekommendationen att rapportera om vilka åtgärder som vidtagits för att bekämpa våld mot kvinnor, visar staten att den accepterat synen på våld mot kvinnor som ett brott mot mänskliga rättigheter.

 

I CEDAW-kommitténs generella rekommendation nr 19 uppmanas staterna att vidta nödvändiga och effektiva åtgärder för att bekämpa alla former av könsrelaterat våld, oavsett om våldet sker i det offentliga eller privata, och oavsett vem förövaren är. Staterna bör enligt CEDAW-kommittén tillse att lagar mot våld i hemmet, våldtäkt och sexuella övergrepp och annat könsrelaterat våld, ger ett tillräckligt skydd för alla kvinnor samt att kvinnors integritet och värdighet respekteras.

 

Staten ska tillhandahålla eller stödja andra instanser som tillhandahåller skydd, stöd och hjälp till offer för våld i hemmet, våldtäkt, sexuella övergrepp och andra former av könsrelaterat våld, inklusive till flyktingar. Särskilt utbildad hälsopersonal ska finnas och rehabilitering och rådgivning ska tillhandahållas. Stöd och service ska även vara tillgängliga för kvinnor på landsbygden. Statistik och forskning kring det könsrelaterade våldets omfattning, orsaker och effekter ska samlas in och bedrivas, och de åtgärder som vidtagits för att förhindra och ta i tu med våldet ska utvärderas.

 

Åtgärder för att försäkra att media respekterar samt främjar respekten för kvinnor ska vidtas. I staternas rapporter till kommittén ska attityder och sedvänjor som utgör våld mot kvinnor identifieras. Sådana attityder och sedvänjor ska bekämpas bland annat genom utbildning och offentliga informationsprogram. Staterna ska rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att bekämpa våldet och vad det resulterat i.

 

Vidare ska staterna rapportera om förekomsten av sexuella trakasserier och de åtgärder som vidtagits för att skydda kvinnor sådana trakasserier och andra former av våld på arbetsplatsen. I de generella rekommendationerna nr 19 efterlystes också åtgärder för att förhindra och bekämpa kvinnlig könsstympning, hedersrelaterat våld, trafficking och sexuell exploatering.

 

Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor (1993)

År 1993 antog FN:s generalförsamling Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. I deklarationen fördöms fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld mot kvinnor vare sig det inträffar inom familjen eller i samhället och utförs av eller accepteras av staten.

 

Deklarationen kom till som en reaktion på att våld mot kvinnor inte uttryckligen tas upp i Kvinnokonventionen. Man beslöt vid kvinnokommissionens möte 1991 att frågan om våld mot kvinnor skulle diskuteras noggrant. Syftet var att utarbeta en FN-deklaration mot detta våld. Deklarationen antogs av FN:s generalförsamling 1993. 

 

Deklarationen fördömer fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld mot kvinnor vare sig det inträffar inom familjen, i samhället, utförs av eller accepteras av staten. Den uppmanar medlemsstaterna att fördöma våld mot kvinnor och inte hänvisa till seder, traditioner eller religion för att undvika sitt ansvar för våldet. 


Artikel 1

I denna deklaration avses med uttrycket ”våld mot kvinnor” varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat.


Artikel 2

Våld mot kvinnor skall anses omfatta men inte vara begränsat till följande:

a)      fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer inom familjen, innefattande misshandel, sexuellt utnyttjande av minderåriga flickor i hushållet, våld relaterat till hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som är skadliga för kvinnorna, våld utövat av annan än make och våld i samband med utnyttjande,

b)      fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer ute i samhället inklusive våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och hotelser i arbetet, inom utbildningsinstitutioner och på andra platser, handel med kvinnor och tvångsprostitution,

c)       fysiskt, sexuellt och psykiskt våld förövat eller tolererat av staten, varhelst det förekommer.

 

Artikel 3

Kvinnor har rätt till lika åtnjutande och skydd av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom de politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och medborgerliga områdena eller varje annat område. Dessa rättigheter innefattar bland annat:

a) rätten till liv

b) rätten till jämlikhet

c) rätten till frihet och personlig säkerhet

d) rätten till lika skydd av lagen

e) rätten att inte utsättas för någon form av diskriminering

f) rätten till den högsta uppnåeliga standarden vad avser fysisk och mental hälsa

g) rätten till rättvisa och gynnsamma arbetsförhållanden

h) rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 4

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor och bör för detta ändamål

a)      överväga, i de fall de inte redan har gjort det, att ratificera eller ansluta sig till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor eller dra tillbaka reservationer mot denna konvention,

b)      avstå från att inlåta sig på våld mot kvinnor,

c)       med vederbörlig uthållighet verka för att förhindra, undersöka och, i enlighet med nationell lagstiftning, bestraffa våldsgärningar mot kvinnor, vare sig dessa gärningar förövas av staten eller av privatpersoner,

d)      utarbeta straffrättsliga, medborgerliga, arbetsrättsliga och administrativa sanktioner i den nationella lagstiftningen för att bestraffa och gottgöra de oförrätter som tillfogats kvinnor vilka utsatts för våld. Kvinnor som utsätts för våld bör ges tillgång till rättsmekanismerna och till rättvis och fullgod gottgörelse enligt den nationella lagstiftningen för den skada som de har lidit. Staterna bör också underrätta kvinnorna om deras rättigheter att söka gottgörelse genom sådana mekanismer,

e)      överväga möjligheten att utarbeta nationella handlingsplaner för att främja skyddet av kvinnor mot varje form av våld eller att inlemma bestämmelser i detta syfte i redan befintliga planer, när så är lämpligt med beaktande av den samverkan som kan erhållas från icke-statliga organisationer, särskilt sådana som är engagerade i frågan om våld mot kvinnor,

f)       allsidigt utveckla förhållningssätt som förebygger våld mot kvinnor och alla åtgärder av juridisk, politisk, administrativ och kulturell natur som främjar skyddet av kvinnor mot varje form av våld och säkerställa att kvinnor inte på nytt görs till offer på grund av tillämpningspraxis eller andra ingripanden,

g)      arbeta för att i görligaste mån mot bakgrund av tillgängliga resurser och, i mån av behov, inom ramen för internationell samverkan, säkerställa att kvinnor som utsatts för våld, och i tillämpliga fall deras barn, får tillgång till specialiserat stöd, såsom rehabilitering, hjälp med omsorg och försörjning av barn, behandling, rådgivning, hälsovård och sociala förmåner, hjälpmedel och program, likaväl som försörjningsstöd och bör vidta alla andra lämpliga åtgärder för att främja deras säkerhet och fysiska och psykiska rehabilitering,

h)      anslå tillräckliga resurser i den statliga budgeten för versamhet som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor,

i)        vidta åtgärder för att se till att poliser och statstjänstemän ansvariga för genomförandet av handlingsprogram för att förebygga, undersöka och straffa våld mot kvinnor får utbildning som gör dem lyhörda för kvinnors behov,

j)        besluta om alla lämpliga åtgärder, särskilt på utbildningsområdet, för att förändra kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster och avskaffa fördomar, hävdvunna bruk och alla andra seder som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet
eller överlägsenhet och på stelnade roller för kvinnor och män,

k)      främja forskning, insamla uppgifter och sammanställa statistik, särskilt beträffande våld i hemmet, som avser utbredningen av olika former av våld mot kvinnor samt uppmuntra forskning om orsakerna, arten, allvarligheten och följderna av våld mot kvinnor och om hur verksamma de åtgärder är som genomförts för att förhindra och gottgöra våld mot kvinnor (denna statistik och dessa forskningsresultat kommer att offentliggöras),

l)        besluta om åtgärder riktade mot avskaffande av våld mot kvinnor som är särskilt utsatta för våld,

m)    inbegripa information om våld mot kvinnor och åtgärder som vidtagits för att sätta denna deklaration i verket när de lämnar in rapporter enligt Förenta nationernas tillämpliga överenskommelser om mänskliga rättigheter,

n)      uppmuntra utarbetandet av lämpliga riktlinjer som kan bidra till ett genomförande av de principer som presenteras i denna deklaration,

o)      erkänna kvinnorörelsens och icke-statliga organisationers betydelsefulla roll över hela världen när det gäller att väcka medvetenhet om och lindra problemet med våld mot kvinnor,

p)      underlätta och främja kvinnorörelsens och icke-statliga organisationers arbete och samarbete med dem på de lokala, nationella och regionala nivåerna,

q)      uppmuntra mellanstatliga regionala organisationer, i vilka de är medlemmar, att inlemma avskaffandet av våld mot kvinnor i sina program där så är lämpligt.

 

 

Övrigt kring våldsutsatta kvinnor inom folkrätten

 

Det finns ett antal andra deklarationer och rättighetsdokument som berör våldsutsatta kvinnor och mänskliga rättigheter, om inte direkt så åtminstone indirekt genom rätten till liv, frihet, personlig säkerhet samt  jämlikhet. Dessutom så berör rättigheterna skydd från att utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt diskriminering.

 

 

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948)

 

Den allmänna förklaringen fastslår att alla människor har rätt att få leva ett liv i jämlikhet, utan diskriminering och med lika skydd från lagens sida.

 

Artikel 3

Alla människor har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

 

Artikel 5

Ingen må utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

 

 

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966)

 

Artikel 2 (1)

Varje konventionsstat förpliktar sig att respektera och att tillförsäkra envar, som befinner sig inom dess område och är underkastad dess jurisdiktion, de i denna konvention inskrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.

 

Artikel 3

Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta alla de medborgerliga och politiska rättigheter som omfattas av denna konvention.

 

Artikel 7

Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

 

Artikel 23

1. Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd. 

4. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att trygga makarnas likställighet i fråga om rättigheter och ansvar vid äktenskapets ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Vid upplösning av ett äktenskap skall åtgärder vidtas för att tillförsäkra barnen nödvändigt skydd.

 

 

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966)

 

Artikel 3

Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som skrivits in i denna konvention.

 

 

Handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens 1995

 

Vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 antogs en handlingsplan som bland annat syftade till att bekämpa könsrelaterat våld mot kvinnor. Handlingsplanen rekommenderar medlemsstaterna att bland annat:

w        arbeta aktivt för att ratificera och tillämpa alla internationella avtal om våld mot kvinnor

w        avhålla sig från att utsätta kvinnor för våld och vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga, utreda och i enlighet med nationell lag bestraffa våld mot kvinnor, oavsett om våldet utförts av en statlig aktör eller av en privatperson,

w        tillämpa och/eller skärpa straffrättsliga, civila, arbetsrättsliga och administrativa sanktioner för att bestraffa och åtgärda alla former av våld mot kvinnor och flickor,

w        anta och/eller tillämpa lagstiftning, samt regelbundet utvärdera och analysera lagstiftningen för att därigenom försäkra dess effektivitet vad gäller elimineringen av våld mot kvinnor, med särskilt fokus på förebyggande arbete samt bestraffning av förövare,

w        verka för att polisen skyddar kvinnor, inrätta kvinnojourer och tillhandahålla rättshjälp och andra

w        möjligheter för flickor och kvinnor i fara, samt erbjuda rehabilitering för de män som begår våld mot kvinnor,

w        aktivt främja att ett tydligt genusperspektiv genomsyrar alla policys och program som relaterar till våld mot kvinnor samt aktivt uppmuntra, stödja och genomföra åtgärder och program som syftar till att öka kunskapen och förståelsen för orsaker, konsekvenser och mekanismer bakom våldet mot kvinnor, bland dem som ska genomföra dessa policys, såsom personal inom rättsvårdande instanser, polisen, hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare, samt bland dem som arbetar med minoritetsgrupper, migrations- och flyktingfrågor. Strategier ska utarbetas för att undvika att de våldsutsatta kvinnorna blir offer på nytt,

w        utarbeta och genomföra handlingsplaner på alla nivåer, för att bekämpa våld mot kvinnor,

w        avsätta tillräckliga resurser i regeringens budget samt mobilisera resurser i samhället för aktiviteter som relaterar till bekämpningen av våld mot kvinnor, inklusive resurser för att genomföra handlingsplaner på alla lämpliga nivåer, samt

w        tillse att kvinnor med olika handikapp ges tillgång till information och stödinsatser vad gäller våld mot kvinnor.


 

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984)

 

Förbudet mot tortyr finns i alla generella människorättsdokument samt i den humanitära rätten. Enligt konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 1) definieras tortyr som

”varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkats av eller på anstiftan av eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna.”

 

Enligt konventionen ska varje stat förhindra andra handlingar som inte kan betecknas som tortyr enligt konventions definition av tortyr i artikel 1, men som innebär grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning.

 

 

Konventionen om barnets rättigheter (1989)

År 1989 antog FN konventionen om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen, som särskilt behandlar barnets rätt till skydd mot diskriminering och alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, skada eller misshandel, övergrepp eller utnyttjande.

 

Artikel 19

1.       Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

 

2.       Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

 

Artikel 20

1.       Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

 

2.       Konventionsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn.

 

3.       Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs skall vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

 

Artikel 25

Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.

 

Artikel 37

Konventionsstaterna skall säkerställa att

(a) inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas brott som begåtts av personer under 18 års ålder;

 

Artikel 39

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter. Sådan rehabilitering och sådan återanpassning skall äga rum i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet.

 

 

Internationella brottmålsdomstolens stadga (1998)

Det internationella samfundet har utarbetat rättsliga normer som bekräftar att våldtäkt och annat könsrelaterat våld kan utgöra krigsförbrytelse, brott mot mänskligheten och ingå som en komponent i folkmord, jämte tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling, samt slaveri.

De internationella tribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda har utgjort milstolpar vad gäller åtal mot sexuellt våld i krig. Den internationella brottsmålsdomstolens stadga, den så kallade Romstadgan, definierar våldtäkt och annat könsrelaterat våld såsom handlingar som ingår i brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

 

 

Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (1950)

Konventionens artikel 1 stadgar envars rätt till liv. Förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning stadgas i artikel 3. I artikel 4 fastslås rätten till frihet och personlig säkerhet.

 

 

Europarådets ministerkommitté Rec (2002)5

Även Europarådets ministerkommitté har antagit rekommendationer gällande åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor genom Rekommendation Rec (2002) 5 of the Committee of Ministers to memberstates on the protection of women against violence. Där uppmanas Europarådets medlemsstater bland annat att:

w        skärpa lagstiftningen mot våld mot kvinnor

w        anta nationella handlingsplaner (förebyggande och skyddsåtgärder)

w        tillsätta en nationell samordnare som ska genomföra, övervaka, utvärdera alla åtgärder på området

w        genomföra arbete med att förändra attityder genom utbildning och information

w        inrätta särskilda program för våldsamma män

w        bedriva informationskampanjer för att förebygga hedersmord

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: FN & Amnesty International